En häst i lösdrift putsar man mindre

En häst som lever ute sköter man framför allt genom att låta pälsen vara. Vad som verkligen behövs varje dag och varför lera torkar bättre än den tvättas av.

Hästar som lever ute ser i februari ut som vilda djur, och det är hela poängen. Vinterpäls, en lerskorpa, en bena längs ryggen som regnet rinner av. Den som putsar bort allt det varje dag tar ifrån hästen precis den utrustning den arbetat tre månader för.

I lösdrift är putsning mindre det man gör än det man låter vara.

Fettet i pälsen är regnjackan

Vinterpäls fungerar genom två saker: resta hår som håller ett luftskikt, och ett fettskikt som leder vatten utåt. Bådadera går att borsta bort, och bådadera byggs inte upp igen över natten. En häst som efter avtvättningen står två timmar i vätan fryser inte på grund av vädret, utan på grund av halvtimmen före.

Leran får torka

Blöt lera går inte att borsta, den går bara att fördela. Torr lera faller av med gummiskrapan på två minuter. Alltså vänta, skrapa, klart. Att spola av med kallt vatten på vintern är omvägen som gör tio minuters arbete till en halv dag blöt häst. Och den som inte kan vänta skrapar åtminstone bara där utrustning senare ligger.

• Kratsa hovarna, alla fyra, varje dag.
• Sadelläge och gjordläge rena och torra innan något läggs på dem.
• Se snabbt över ögon, näsborrar och under svansen.
• Man och svans med fingrarna, inte med kammen.
• En gång med flat hand över hela kroppen, det hittar mer än någon borste.

Två ställen som alltid måste vara rena

Allt som ligger under sadel, gjord eller täcke behöver ett glatt, torrt underlag. Sand mellan hud och gjord är sandpapper, och det vid varje steg. Resten av hästen kan se ut som en åkerväg, det stör bara betraktaren. De två ställena under utrustningen stör hästen.

Täcke eller inte, utan trosfråga

En oklippt, frisk häst med skydd och hö framför sig behöver i Nordeuropa oftast inget täcke. Klippt, gammal, tunn eller mitt i pälsbytet kan det vara annorlunda. Ett täcke trycker pälsen platt och ersätter dess luftskikt med sitt eget. Man avgör alltså efter om den räkningen går ihop, och inte efter om man själv huttrar. Ett grepp under manen eller bakom bogen säger mer än den egna känslan vid staketet.

Det är inte hästen på hagen som behöver täcket. Oftast behöver människan vid staketet det.